Lillskruttan ramlade i trappan sent i tisdags kväll och bröt benet. Hon är så himla tapper vår tjej. Inte en endaste gång har gnällt eller klagat över gipset, eller att det är svårt att gå. "Jag orkar inte gå", säger hon och kryper runt här hemma. Nu försöker vi pussla ihop vardagen - det är svårt att vabba i fyra veckor - men ännu vet vi inte om hon kommer kunna gå på dagis. Det löser sig. Mest av allt är vi tacksamma att det inte blev värre än så här (tror vi, på måndag ska även tänderna kollas).
8 kommentarer:
oj... vilken tur att hon är så tapper! Hoppas att ni får ihop livspusslet, kramar!
Nejmen, lilla gumman! Hoppas det löser sig för er och att hennes ben läker fort!
Dom är tuffare än man tror de där små... ibland är det nog vi vuxna som nojar oss mest, de har inte heller ännu lärt sig att oroa sig, inte heller att tycka synd om sig själv, vilket man ju ibland gör som vuxen ;) Kanske finns det ett och annat att lära av de små, hoppas i alla fall att det läker och går bra! Kram
Stakars liten gips är tungt men det jobbigaste är väl att de små har så mycket spring i benen.
Kram på er.
Åh fy, stackars liten!! Hoppas tänderna klarat sig och att hon fortsätter krya på sig!! /Louise
Lilla gumman, vad jobbigt! Vet hur det är, min dotter har haft gips i sammanlagt flera månader, men aldrig gnällt. Barn är helt fantastiska.
Vilken mardröm det måste varit! Håller tummarna för att tänderna är ok.
Oj, oj - stackars lilla T. Men det låter som att hon är en kämpe!
Ånej vad jobbigt! Tur att hon tar det så bra, hållar tummarna för att det fortsätter så!
Skicka en kommentar