Tomas Tranströmer får årets Nobelpris i litteratur. Oj vad jag blev glad! Om ni missat hans dikter så tycker jag ni ska läsa dem. Jag är ingen diktälskare, men Tranströmer kan sin sak. Hans dikter är fantastiska ( i alla fall de jag läst) och faktiskt lättillgängliga.
Den här dikten tycker jag alldeles speciellt mycket om. Den är från Tomas Tranströmers 17 dikter från 1954.
Stenarna
Stenarna som vi kastat hör jag
falla, glasklara genom åren. I dalen
flyger ögonblickets förvirrade
handlingar skränande från
trädtopp till trädtopp, tystnar
i tunnare luft än nuets, glider
som svalor från bergstopp
till bergstopp tills de
nått de yttersta platåerna
utmed gränsen för varat. Där faller
alla våra gärningar
glasklara
mot ingen botten
utom oss själva.
PS. nästa inlägg lovar jag ska bli ett pysselinlägg :)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar