Äntligen! Som vi har längtat och kämpat. Imorgon är det fyra år sedan Lilla T, vårt första barn, kom till världen. Att hon blev till var ett mirakel, och vi var chockade men mottog det positiva graviditetstestet med glädje.
Jag har en naturlig ägglossning ungefär en gång om året, om ens det. Massa ägganlag, och just därför mognar sällan något. I nästan två år har jag gått igenom diverse hormonbehandlingar. Det har varit en resa som inte går att beskriva, som jag såhär i efterhand inte fattar att vi orkat igenom. Särskilt med tanke på att vi under första året hade en dotter som snittade på 4 timmars sömn per dygn (som tack o lov började sova när hon väl lärt sig läsa, strax efter att hon fyllt tre år).
Det har varit en resa mellan hopp och förtvivlan. Med sjukhusbesök flera gånger i veckan, illamående och en oro att vi aldrig skulle kunna få ett barn till. Och en sjukt stark längtan.
För knappt ett år sedan bytte vi läkare. Jag kände ingen tilltro till läkaren vi haft tidigare och utan hopp kändes behandlingen omöjlig att mäkta med. Och vilken tur att vi bytte! Tack vare den nya läkarens kompetens och fasta tro på att det skulle gå, gick det vägen. Genom en kombination av extremt höga hormondoser i sprutform och en diabetesmedicin.
Nu är jag glad att jag stod ut med diabetesmedicinens hemska biverkningar, att jag orkade släpa mig till doktorn i tid och otid. Vi är så förväntansfulla för det kommande. För nu vågar vi hoppas, halva graviditeten har gått och flera ultraljud har visat samma sak - allt ser ut som det ska.
Nu verkar det värsta illamåendet ha gått över, och lite ork finns till att pyssla igen. Så snart kommer lite pyssel på bloggen igen!
